Det finns uppskattningsvis nästan 700 000 svenskar bosatta utomlands idag, många är pensionärer men det finns också många som är utsända av sina företag för längre perioder.
Ibland händer det att man avlider när man är bosatt utomlands. Det kan också förekomma att gifta väljer att skilja sig under tiden de är på utlandstjänstgöring. Frågan är då vilken rättsordning som ska gälla för arv och skilsmässa och vilka tillgångar som ska omfattas? Det kan, beroende på den unika situationen, bli så att flera länders rättsordningar samtidigt kan komma i spel. Det kan vara reglerna i medborgarskapslandet, eller i landet man är bosatt i vid dödsfallet eller vid ansökan om skilsmässa, eller i landet parterna var bosatt i vid äktenskapets ingående. Det kan även bli aktuellt att tillämpa ett visst lands lagar på tillgångar som är belägna i det landet. Det är uppenbart att det kan bli mycket komplicerat.
Internationell privaträtt är tänkt att hantera många av dessa problem och omfattar i vid mening samtliga rättsregler som styr internationella förbindelser mellan enskilda. Den internationella privaträtten bygger i huvudsak på lagstiftning och rättspraxis i varje enskilt land. Olika länder har dock sina egna interna privaträttsliga regler och det är lätt att inse att dessa allt som oftast inte är kompatibla. Behovet av en gemensam enhetlig internationell privaträtt har därför länge varit stort.
I syfte att underlätta för rättstillämpningen har EU antagit framförallt tre viktiga förordningar på det privaträttsliga området. Den första är förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, vanligen kallad för ”arvsförordningen”. Den trädde i kraft i Sverige den 17 augusti 2015 så den har några år på nacken nu. De andra två är förordning (EU) nr 2016/1103 av den 24 juni 2016 om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden och förordning (EU) nr 2016/1104 av den 25 juni 2016 om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. De två sistnämnda förordningarna kommer att träda i kraft i Sverige den 29 januari 2019 och ska endast tillämpas avseende par som ingår äktenskap, registrerar sitt partnerskap eller avtalar om tillämplig lag efter förordningarnas ikraftträdande, vilket innebär att våra nuvarande svenska lagvalsregler kommer att vara av fortsatt betydelse under en lång tid framöver. Nuvarande svenska regler på området återfinns i Lag (1990) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Notera att EU-förordningarna inte omfattar sambors förmögenhetsförhållanden.
Vad gäller arvsförordningen ersätter den medlemsstaternas internationella privaträtt som handlar om arvsrättsliga frågor. Innan arvsförordningen trädde i kraft tillämpades i Sverige lagstiftning från 1930-talet. Viktigt att notera dock är att för arv efter personer som avlidit före den 17 augusti 2015 tillämpas dock fortfarande den gamla lagstiftningen. Arvsförordningen påverkar inte de nationella arvsreglerna som varje medlemsstat har utan den principiella idén är en enhetlighet inom EU där arvet i sin helhet (vilket omfattar lös såväl som fast egendom) ska styras av ett enda lands lag och tillhöra ett enda lands domstolar. Den stora förändringen med arvsförordningen var att Sverige över en natt bytte från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen som huvudregel men att det finns en möjlighet att göra ett lagval och istället fortsätta tillämpa nationalitetsprincipen. Det innebär exempelvis att du kan flytta till Frankrike men i testamente föreskriva att svensk lag ska gälla på fördelningen av arvet efter dig. Dock tar en sådan lagvalsregel inte bort Frankrikes rätt att påföra arvingarna arvsskatt enligt sina regler.
Förordning 1103 ger makar eller blivande makar möjlighet att avtala om att utse eller byta tillämplig lands lag avseende de förmögenhetsrättsliga förhållandena. Det är möjligt att välja lagen i den stat där någon av makarna vid tidpunkten för avtalets ingående har hemvist eller lagen i den stat där någon av dem vid tidpunkten för avtalets ingående är medborgare. Har makar under sitt äktenskap kommit överens om att ändra tillämplig lag får detta, om makarna inte avtalat annat, endast verkan för framtiden. Skulle makarna överenskomma om att ge en ändring retroaktiv verkan får detta inte leda till nackdel för tredje man. Förordningen kommer endast att tillämpas på makar som ingått äktenskap eller valt tillämplig lag för sina förmögenhetsrättsliga förhållanden efter den 29 januari 2019. Den av förordningen anvisade lagen skall tillämpas på samtliga tillgångar oavsett i vilket land dessa befinner sig i.
Förordning 1104 liknar i mångt och mycket reglerna i förordning 1103 men ger bland annat registrerade partners möjlighet att även välja det lands lag enligt vars lag det registrerade partnerskapet har ingåtts. Om partnerna inte gjort något val ska lagen i den stat vars lag det registrerade partnerskapet ingåtts alltid tillämpas.
Den internationella privaträtten är snårig och mycket komplex och de frågeställningar och problem som kan uppkomma vid dödsfall och skilsmässor är i det närmaste oändliga. Jag avser att i kommande blogginlägg närmare belysa de frågor som kan uppkomma och ge praktiska tips på hur går tillväga för att göra de val som förordningarna erbjuder.