Skriv ut

Spelar det någon roll vem som äger vad i ett äktenskap?

Många par som lever ihop i äktenskap kanske inte alltid reflekterar över vem som står som ägare till de olika tillgångar som ingår i det gemensamma boet. Det kan vara så att den ena maken står som ensam ägare till huset eller som innehavare av den värdepappersdepå där familjens förmögenhet förvaltas. För par som inte har enskild egendom och har gemensamma barn är det oftast inget bekymmer. Skulle det bli skilsmässa delar man lika på allting och skulle någon av dem avlida kommer man, om inget testamente säger annat, att ärva varandra fullt ut.

I ett äktenskap är huvudregeln att bägge makarnas tillgångar är så kallat giftorättsgods. Detta går att ändra på genom att skriva ett äktenskapsförord i vilket makarna kommer överens om att viss egendom istället ska vara enskild. Egendom som är enskild hålls utanför en bodelning både vid skilsmässa och dödsfall, det sker alltså ingen likadelning mellan makarna för sådan egendom. Med giftorättsgods är det annorlunda, sådan egendom kommer att bli föremål för bodelning vid skilsmässa eller dödsfall. Tekniskt går det till så att från den egendom som utgör giftorättsgods räknar man av de skulder som var och en har.  Finns ett överskott ska detta fördelas i lika delar mellan makarna eller mellan dödsboet efter den avlidne och efterlevande maka. Det innebär att den som inte står som ägare till egendom ändå kan känna sig trygg med att man kommer erhålla hälften av värdet vid en skilsmässa och därför då inte bryr sig så mycket över vem som äger vad.

Men det finns situationer där det faktiskt har betydelse och det är exempelvis när det finns barn från tidigare relationer, så kallade särkullbarn, vilket under senare år blivit allt vanligare. Den stora skillnaden mellan ett gemensamt barn och ett särkullbarn från ett familjerättsperspektiv är att det senare alltid ärver sin förälder direkt, alltså före den efterlevande maken, medan de gemensamma barnen får vänta på arvet efter den avlidne föräldern tills bägge föräldrarna är borta. Det kan också handla om situationer där den avlidne skrivit testamente till förmån för någon annan än den efterlevande maken.

Låt oss ta ett konkret exempel:
August och Lotta är gifta med varandra och har två gemensamma barn. Lotta har två vuxna barn sedan tidigare äktenskap, så kallade särkullbarn. Det finns inget äktenskapsförord upprättat mellan August och Lotta utan allting utgör giftorättsgods. August är den som står som ägare till deras gemensamma bostadsfastighet, han driver ett framgångsrikt företag som med åren blivit värt en hel del och han förvaltar också ett betydande kapital i sin värdepappersdepå. August känner en oro för vad som skulle hända ifall Lotta avlider, allt de äger är giftorättsgods vilket ska delas lika mellan dem om de skiljer sig eller någon av dem avlider. August har hört att Lottas barn från tidigare äktenskap har rätt att direkt få ut sitt arv efter Lotta och han vet inte vad det kan få för konsekvenser för honom, om han kommer har råd att bo kvar i huset. Nu blir det som August fruktat, Lotta avlider och det är dags att göra bodelning mellan dem. Lottas barn sedan tidigare vill få ut sitt arv, de känner till att August och Lotta har det gott ställt och att det inte finns något äktenskapsförord.

Men det finns en regel i 12 kap 2 § Äktenskapsbalken som inte många känner till som innebär att August kan välja att säga nej till att det sker en bodelning av giftorättsgodset. Om han gör det kommer var och ens tillgångar bli behandlade som om de vore enskild egendom. Arvet efter Lotta kommer då utgöras av de tillgångar som hon faktiskt stod som ägare till och alltså inte av hälften av de sammanlagda tillgångarna som annars hade blivit fallet.

August kommer i så fall behålla det mesta på sin lott och August och Lottas gemensamma barn blir gynnade på bekostnad av Lottas barn sedan tidigare. Eftersom Lotta är avliden kan hon av naturliga skäl inget göra åt den saken. Inte heller särkullbarnen kan göra annat än att acceptera faktum.

Att regeln finns handlar om att skydda den efterlevande maken från att behöva lösa ut den avlidnes arvingar eller testamentstagare. Det etiska problemet med regeln är att den går att tillämpa även i de fall makarna inte hade kommit överens om detta under sin livstid. Att göra tillgångar till enskild egendom är något makarna förväntas komma överens om under sin livstid. Här finns alltså en möjlighet att åstadkomma samma sak utan godkännande från den andra maken (eftersom denne är avliden) vilket man kan känna en viss tveksamhet inför. Notera dock att denna regel enbart kan bli tillämplig när någon av makarna avlider och aldrig vid en skilsmässa. Skiljer man sig och all egendom är giftorättsgods har man alltid rätt till hälften var.

Så för att sammanfatta; svaret på den inledande frågan i rubriken blir att det kan spela stor roll vem av makarna som står som ägare till de tillgångar som finns inom ett äktenskap även om det formellt är giftorättsgods och det handlar om de fall när finns barn som inte är makarnas gemensamma barn.

Författare

Anders Blomgren
Jurist

Prenumerera på Aktuellt från Coelis jurist