Det finns mycket hype kring grön vätgas och förhoppningar om att det är en magisk lösning för att avkarbonisera tung transport, stålproduktion och cementtillverkning. Även om grön vätgas är mångsidig som en schweizisk armékniv är det inte nödvändigtvis bäst på någon specifik uppgift.
Grön vätgas står inför ytterligare utmaningar, men en av de största är dess energieffektivitet, eller snarare bristen på den. Vid omvandling av förnybar el till vätgas går ungefär 30% av energin förlorad i processen. Dessutom, om det används i transportsektorn, förlorar bränslecellen, som omvandlar väte tillbaka till el för elmotorerna, ytterligare 30-40% av energin. Det innebär att mer än hälften av den rena, frönybara energin går förlorad. Jämfört med detta har helt elektrisk transport total energiförlust på mindre än 10%.
Trots dessa effektivitetsproblem är Europeiska unionen fortsatt optimistisk att grön vätgas ska vara en nyckelfaktor i elektrifieringen. Likaså erbjuder Inflation Reduction Act (IRA) i USA attraktiva bidrag till vätgasproducenter som kan producera gasen med låga utsläpp. Vi väntar fortfarande på specifika detaljer från IRS om IRA, men grundprincipen är tydlig – skattelättnaderna är strikt kopplade till utsläppsgränser vid vätgasproduktionen, utan hänsyn till dess slutanvändning.
För att kvalificera sig för maximalt bidrag, hela $3 per kilogram vätgas som produceras, måste utsläppen vara endast 0,45 kg CO2 per kg vätgas, eller mindre. I dagsläget produceras i princip all värgas av naturgas genom ångreformering av metan, vilket ger utsläpp av cirka 10 kg CO2 per kg vätgas. Det innebär att när den amerikanska regeringen betalar $3/kg för väte med CO2-utsläpp under 0,45 kg, blir kostnaden för att reducera koldioxidutsäppen över $300/ton av CO2. Jämfört med detta kostar till exempel övergången från kol till naturgas mindre än $50/ton CO2. För att förvärra situationen bör man även tänka på att det kan finnas ytterligare kostnader beroende på hur vätgasen används.
En annan viktig aspekt att överväga är begreppet ”additionality” – är den förnybara energiproduktionen verkligen ny – det vill säga ”additional”? Kommer producenter av grön vätgas att vara skyldiga att använda endast ny förnybar el för att erhålla bidrag, eller kan de helt enkelt ansluta sig till den befintliga elnätet eller köpa el från redan etablerade förnybara anläggningar? Om bara ny förnybar energi kan användas för produktion av vätgasen kommer kostnaderna och riskerna att vara betydligt högre, och massproduktion av grön vätgas säkerligen ta längre tid.
Å andra sidan, om producenter kan ansluta sig till elnätet eller utnyttja befintlig förnybar energi, skulle vi i grund och botten avleda ren energi från dess ursprungliga användning och tvinga fossilbränslekraftverk att öka sin produktion för att möta den ökande efterfrågan. Detta underminerar självklart den övergripande elektrifieringen. Lösningen, både inom EU och i USA, borde förmodligen vara att tillåta viss användning av befintlig förnybar energi under en relativt kort övergångsperiod.
Det råder inget tvivel om att det finns många utmaningar på vägen till framgång för grön vätgas, och det är här vår fonds perspektiv blir relevant. Vi stöder starkt energiomställningen, men vi vet också att det kommer att bli kostsamt och att det finns betydande risker för felallokering av resurser. Det kan få allvarliga konsekvenser, inte bara ekonomiskt utan även för förlusten av allmänhetens förtroende och stödet för energiomställningen. Det är därför vår investeringsstrategi fokuserar inte bara på att hitta teknologier och företag med störst potential för avkarbonisering, utan den syftar också till att ta korta positioner (blankningar) i de bolag som leder kapital och expertis åt fel håll. Inom vätgassektorn tror vi att det finns vissa företag med lösningar som passar den beskrivningen. Vi kommer att utforska detta ytterligare när vi summerar avkastningen sedan starten nedan.
