Hur fri är egentligen fri förfoganderätt?

Den situation jag tänkte ta upp denna gång handlar om vad som gäller när en efterlevande förälder ärver med så kallad fri förfoganderätt och hur detta förhåller sig till barnens rätt till efterarv efter den först avlidne föräldern. Som huvudregel gäller att makar ärver varandra med fri förfoganderätt. Gemensamma barn får vänta med att få ut sitt arv tills bägge föräldrarna är avlidna. Fri förfoganderätt innebär att den efterlevande maken har rätt att använda den avlidnes tillgångar som den vill med den begränsningen att denne inte kan testamentera bort arvet till någon annan.

Hur stor del av den efterlevandes tillgångar som ärvts med fri förfoganderätt beror på hur stor del de ärvda tillgångarna utgör av den efterlevandes totala tillgångar. Denna kvotdel, som beräknas vid tidpunkten för när den första föräldern avlider, kommer alltid vara procentuellt densamma även om den beloppsmässigt kan vara både större eller mindre när den efterlevande föräldern sedermera avlider.

Vi antar att den först avlidne föräldern vid sin död ägde både giftorättsgods och enskild egendom. Vi antar vidare att värdet på föräldrarnas giftorättsgods vid tidpunkten för den först avlidne förälderns dödsfall var 4 000 000 kr och den avlidnes enskilda egendom var värd 1 000 000 kr. Vid bodelningen kommer giftorättsgodset 4 000 000 kr att fördelas lika mellan föräldrarna varför kvarlåtenskapen efter den avlidne uppgår till 3 000 000 kr (2 000 000+ 1 000 000). Då det sammanlagda värdet på den efterlevande förälderns tillgångar efter arvsskiftet är 5 000 000 kr och 3 000 000 kr utgörs av arvet efter den avlidne, kommer den kvotdel som ärvs med fri förfoganderätt i detta exempel att beräknas till 60 procent (3 000 000/5 000 000) av dennes totala tillgångar.

Dock kan ordningen med fri förfoganderätt ge upphov till vissa problem. Därför finns en bestämmelse i 3 kap. 3 § ärvdabalken (ÄB) som säger att om den efterlevande föräldern genom gåva eller annan därmed jämförlig handling orsakat en väsentlig minskning av sin egendom ska vederlag utgå till den avlidnes efterarvingar vid arvsskiftet efter gåvogivaren. Om det inte är möjligt att reglera detta vid arvsskiftet ska gåvan lämnas tillbaka till dödsboet, men endast under förutsättning att den som mottog gåvan var i ond tro, det vill säga insåg eller borde ha insett att gåvan var till först avlidnes arvingars nackdel. Detta kan givetvis vara svårt att bevisa. Vill efterarvinge väcka talan mot gåvotagaren måste detta ske inom fem år från det att gåvan lämnades.

Bestämmelsen i ärvdabalken är endast tillämplig på gåvor eller jämförliga handlingar som väsentligt minskat den efterlevandes egendom. Med ”väsentligt” har i domstolspraxis (NJA 2013 s. 736) ansetts innebära att tillgångarnas värde minskar med tjugofem procent eller mer.

Det finns flera situationer där det kan tänkas uppstå tvister kring detta, exempelvis vid gåvor till utomstående eller när efterlevande föräldern ger gåva till eget särkullbarn. För att undvika detta är det viktigt att inte vara för generös mot fel personer.